Långsegling

Långsegling

Storm

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Fri, August 21, 2015 15:35:31

Grönlands höga snöklädda toppar följde oss under hela det första dygnet och när späckhuggare uppenbarade sig sent på kvällen och därefter gröna slöjor av norrsken, så var det som att segla i en underbar drömvärld. Dagarna som följde därefter bjöd på fint väder, vi växlade mellan att segla spinnaker, saxa stor och genua eller att köra motor. Det var lugnt ombord, till och med ganska tråkigt, men det blev det snart ändring på.

Tre dagar ut fick vi vår första stormvarning och snart började navtex-meddelandena trilla in allt tätare. Ett lågtryck som formats utanför Newfoundland rörde sig i rask takt rakt emot oss och fortsatte stadigt att fördjupas (det bottnade tillslut på 973mbar). Vi insåg tidigt att vi inte hade en chans att komma undan. När vinden ökade försökte vi segla mot den så länge det var möjligt. Ironiskt nog var det vår vindmätare som blåste bort först, men vid 25 sekundmeter klarade vi fortfarande av att segla mot vinden och vågorna med tre rev i storen och stormfock. Det var först en stund senare det började blåsa på allvar, vinden måste ha kommit upp i 30m/s.

När det inte längre fungerade att hålla båten, när vinden tryckte ner fören och Ash lutade så mycket att vi började ta in allt för mycket vatten, vände vi och började köra med vind och vågor. Vi tog ner alla segel och la ut ett stormankare i aktern. Det Lalizas "professional drogue" vi hade ombord sprack innan vi ens hunnit släppa ut det helt, så förutom att vi lät det hänga kvar i trasor, la vi samtidigt ut en annan lina i en stor båge från ena sidan av aktern till den andra. Det fungerade bra, från att ha rört oss i runt 8 knop så bromsades vi till en snitthastighet av 4, vi gjorde fortfarande tillräckligt med fart för att kunna styra båten, men hindrades i surfarna och kom inte över 12 knop.

Vi gjorde vårt bästa för att parera för vågor och vind. Det krävdes full koncentration och en ordentlig kraftansträngning. Att själv hålla balansen och samtidigt styra en båt som darrade som ett asplöv och tjöt som en stucken gris, var inte helt enkelt. Vågornas storlek var imponerande, rytande bröt de runt omkring och över oss, havet var skummande och helt och hållet vitt. Många gånger var vi nära att välta och en gång blev vi omkullslagna med en sådan kraft att vi slog runt helt och hållet, masten pekade för ett kort ögonblick rakt ner. Sven vaknade uppe i taket tillsammans med allt som inte var perfekt sjöstuvat, medan Kerstin, iklädd flytoverall, flytväst och dubbla säkerhetslinor, klamrade sig fast i ratten hängandes under båten. Vattnet var rysligt kallt.

Vi fortsatte att följa vädret under 12 timmar innan det började lugna ner sig såpass att vi åter kunde börja segla mot vinden igen. När det var som tuffast byttes vi av varje timme vid rodret och försökte däremellan få någon typ av vila. En gång höll vi på att krocka med en 20 meter stor val. Den kom surfandes i en våg snett emot oss med nästan hela kroppen över vattnet, den såg inte ut att ha några som helst planer på att väja.

Efter stormen fortsatte det att blåsa över 20 sekundmeter i ytterligare tre dygn. Vi hade inget annat val än att fortsätta kryssa mot vädret för att ta oss närmre Island. Att vända tillbaka till Grönland och isen var det inte tal om och några andra alternativ finns det inte här uppe i norr. Det blev ett par jobbiga dagar. Allt var blött och det blev fruktansvärt kallt. I det fortsatt hårda vädret fick vi aldrig någon chans att vila upp oss utan fortsatte att kämpa med seglingen samtidigt som vi försökte få någorlunda ordning på båten igen. Det var tur att vi fyllt på med kex, kakor och choklad innan vi lämnade Grönland, adrenalinet gjorde resten.

Allt väsentligt fungerade fortfarande ombord och vi tvivlade aldrig på att det skulle gå bra, men vi var tacksamma över den erfarenhet vi samlat på oss under de drygt tre år vi hittills spenderat på havet, alla beslut som fattades kom väldigt naturligt. Att uppleva stormen i sig var inte så förfärligt som man skulle kunna tro, att surfa i de enorma vågorna var till och med på gränsen till roligt, men det blir otroligt jobbigt eftersom man inte kan avbryta, gå hem, duscha, dricka en kopp varm choklad och vila upp sig efter några timmar. Det blir både fysiskt och psykiskt påfrestande eftersom det helt enkelt inte tar slut, det finns ingenstans att ta vägen för att komma undan.

Resultatet av runtslagningen kunde ha varit värre. Vi tappade visserligen en del saker överbord, sprayhooden gick sönder och förutom vindmätaren så gav sig även autopiloten, radarn, ekolodet och tricolorn. Resten klarade sig bra och själva slog vi oss inte alls. För de andra båtarna som lämnade samtidigt med oss gick det också bra. Många hade problem med sjösjuka ombord, någonting som kan bli ordentligt farligt i längden och en båt hamnade ett par hundra sjömil längre bort än planerat. Det var även en tysk båt ute i samma väder (som vi aldrig träffat), de blev räddade av kustbevakningen efter att ha knäckt masten.

Tulltjänstemannen som mötte oss på bryggan i Reykjavik måste ha mött en förfärlig syn. Vi var visserligen vid gott mod, men han tyckte uppenbarligen synd om oss. Han förstod att vi behövde duscha, sova och äta och efter att snabbt ha ordnat med pappersarbetet, såg han till att boka ett hotellrum åt oss. Och var är väl en bättre plats för en seglare att vila på, än ett land med obegränsade mängder varmt färskvatten?

Dagens Haiku:
rytande vågor
ett virvlande crescendo
hänsynslös stormby



  • Comments(9)//blogg3.sy-ash.se/#post161