Långsegling

Långsegling

Mot Färöarna

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Sun, August 30, 2015 19:48:11

Det sägs att man bör lämna Island den 15:e augusti och om man inte kommit iväg senast den siste så är risken stor att man inte kommer därifrån alls. Lågtrycken som för med sig stormar och kulingar passerar allt tätare och att ens hitta en lucka på tre dagar, för att ta sig över mot Färöarna, kan bli allt för svårt.

Den tyska båt som låg bredvid oss i den charmiga fiskehamnen på Heimaey hade redan väntat på en väderlucka under 12 dagar när vi anlände och vi bestämde oss för att försöka ta första bästa tillfälle som dök upp. Varje väderprognos hade hittills varit högst ombytlig men efter några dagar i hamn verkade ändå en lucka med lättare vindar infinna sig. Beslutet fattades hastigt klockan 20 på kvällen, klockan 23 hade tullen varit förbi och klockan 24 var vi på väg ut genom hamninloppet mellan de branta klipporna.

Prognosen var inte perfekt, om vi kunde hålla tempot uppe bjöd den på svaga motvindar och om vi skulle sacka efter bjöd den på starka motvindar, men det var ingenting som skulle bli farligt eller omöjligt att ta sig igenom i närheten. Runt omkring oss skulle det visserligen ligga ständiga kulingar åt något väderstreck och vi kunde bara hoppas på att inget av lågtrycken skulle göra någon tvär vändning.

Passagen blev som planerad, det var lugnt väder men en ganska obekväm korssjö från vädersystemen runtomkring. Vi motorseglade nästan hela vägen i de svaga vindarna eftersom vi inte ville hamna efter och in i nästa ostliga kuling. Man kan inte direkt skryta om att vara tappra seglare under passager som denna, men med tanke på att augusti nästan är slut så ville vi inte chansa. Ibland är det klokare att svälja stoltheten och helt enkelt ta det säkra före det osäkra, en tredagars passage blir så lätt en veckas kryss. Men det var ändå skönt att höra från de andra båtarna som anlände ungefär samtidigt som oss, att de hållit sig till samma bullriga taktik.

Dagens Haiku:
propellern snurrar
motorn kämpar tappert på
ett högljutt buller



  • Comments(0)//blogg3.sy-ash.se/#post164

Heimaey

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Tue, August 25, 2015 18:36:06

Den 23:e januari 1973 öppnade sig marken på Heimaey, den största och enda bebodda ön bland Vestmannaeyjar. Ut strömmade lava och aska, stora stenblock flög i luften och dånet överröstade bybornas förskräckta larm när de såg sina hem begravas. Turligt nog hade gårdagen bjudit på storm och hamnen var full av fiskebåtar som sökt skydd från havets raseri och i en imponerande kraftansträngning som utfördes i största hast, kunde alla människor räddas från den brinnande ön.

Under det våldsamma vulkanutbrottet växte ön med 20% och fortfarande är marken så het att man bränner sig uppe på Eldfells topp. För de tappra islänningarna tog det självklart tid att åter göra ön beboelig, det var ett hårt arbete att gräva fram staden ur den svarta vulkanaskan och många hus var för alltid förlorade, men för besökare så här i efterhand, är historien oerhört spännande.

Heimaey är inte större än att det går att promenera runt hela ön och landskapet är mycket fascinerande. Vulkantoppar och kratrar varvas med lavafält, svarta stränder och väderbitna klippor. Sten som smält, skrynklats ihop och stelnat i fantasifulla former påminner om vilka väldiga krafter som finns precis under den fasta mark som brukar kännas så trygg att gå på.

Det är lugnande att titta på de får och hästar som betar på de grönskande ängarna, de verkar inte bekymra sig det minsta, och inte heller de fåglar som gömmer sig i klippskrevorna längs den branta kusten.

Dagens Haiku:
våldsam explosion
lavaflöde, kraftig rök
en brinnande värld



  • Comments(0)//blogg3.sy-ash.se/#post163

Reykjavik

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Mon, August 24, 2015 20:39:26

Vi skruvade upp värmen på hotellrummet till max, duschade i över en timme och beställde sedan hämtpizza, efter 24 timmar med mat och sömn var vi helt och hållet återställda. Den mesta tiden därefter ägnades åt att reparera de skador som blivit på Ash, tvätta allt vi har ombord och att sanera hela båten på salt. Nu är hon i finare skick än hon varit på länge.

Trots mycket jobb tog vi oss ändå tid att umgås med våra vänner på de andra båtarna och en heldag åkte vi på utflykt i Reykjaviks närområde. Vi träffade några lokala islänningar och blev medbjudna på vandring, sightseeing, penis-museum och bad. Vi hade tur och prickade in den enda dagen med sol i en annars mycket regnig tillvaro.

Efter fem dagar begav oss vi vidare mot Vestmannaeyjar, det blev en stillsam passage på 23 timmar. Väl i hamn träffade vi några bekanta irländare som bjöd på värmande engelskt te och stämningsfulla skotska och grönländska folkvisor.

Dagens Haiku:
grönskande toppar
milt klimat med mycket regn
härliga vänner



  • Comments(3)//blogg3.sy-ash.se/#post162

Storm

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Fri, August 21, 2015 15:35:31

Grönlands höga snöklädda toppar följde oss under hela det första dygnet och när späckhuggare uppenbarade sig sent på kvällen och därefter gröna slöjor av norrsken, så var det som att segla i en underbar drömvärld. Dagarna som följde därefter bjöd på fint väder, vi växlade mellan att segla spinnaker, saxa stor och genua eller att köra motor. Det var lugnt ombord, till och med ganska tråkigt, men det blev det snart ändring på.

Tre dagar ut fick vi vår första stormvarning och snart började navtex-meddelandena trilla in allt tätare. Ett lågtryck som formats utanför Newfoundland rörde sig i rask takt rakt emot oss och fortsatte stadigt att fördjupas (det bottnade tillslut på 973mbar). Vi insåg tidigt att vi inte hade en chans att komma undan. När vinden ökade försökte vi segla mot den så länge det var möjligt. Ironiskt nog var det vår vindmätare som blåste bort först, men vid 25 sekundmeter klarade vi fortfarande av att segla mot vinden och vågorna med tre rev i storen och stormfock. Det var först en stund senare det började blåsa på allvar, vinden måste ha kommit upp i 30m/s.

När det inte längre fungerade att hålla båten, när vinden tryckte ner fören och Ash lutade så mycket att vi började ta in allt för mycket vatten, vände vi och började köra med vind och vågor. Vi tog ner alla segel och la ut ett stormankare i aktern. Det Lalizas "professional drogue" vi hade ombord sprack innan vi ens hunnit släppa ut det helt, så förutom att vi lät det hänga kvar i trasor, la vi samtidigt ut en annan lina i en stor båge från ena sidan av aktern till den andra. Det fungerade bra, från att ha rört oss i runt 8 knop så bromsades vi till en snitthastighet av 4, vi gjorde fortfarande tillräckligt med fart för att kunna styra båten, men hindrades i surfarna och kom inte över 12 knop.

Vi gjorde vårt bästa för att parera för vågor och vind. Det krävdes full koncentration och en ordentlig kraftansträngning. Att själv hålla balansen och samtidigt styra en båt som darrade som ett asplöv och tjöt som en stucken gris, var inte helt enkelt. Vågornas storlek var imponerande, rytande bröt de runt omkring och över oss, havet var skummande och helt och hållet vitt. Många gånger var vi nära att välta och en gång blev vi omkullslagna med en sådan kraft att vi slog runt helt och hållet, masten pekade för ett kort ögonblick rakt ner. Sven vaknade uppe i taket tillsammans med allt som inte var perfekt sjöstuvat, medan Kerstin, iklädd flytoverall, flytväst och dubbla säkerhetslinor, klamrade sig fast i ratten hängandes under båten. Vattnet var rysligt kallt.

Vi fortsatte att följa vädret under 12 timmar innan det började lugna ner sig såpass att vi åter kunde börja segla mot vinden igen. När det var som tuffast byttes vi av varje timme vid rodret och försökte däremellan få någon typ av vila. En gång höll vi på att krocka med en 20 meter stor val. Den kom surfandes i en våg snett emot oss med nästan hela kroppen över vattnet, den såg inte ut att ha några som helst planer på att väja.

Efter stormen fortsatte det att blåsa över 20 sekundmeter i ytterligare tre dygn. Vi hade inget annat val än att fortsätta kryssa mot vädret för att ta oss närmre Island. Att vända tillbaka till Grönland och isen var det inte tal om och några andra alternativ finns det inte här uppe i norr. Det blev ett par jobbiga dagar. Allt var blött och det blev fruktansvärt kallt. I det fortsatt hårda vädret fick vi aldrig någon chans att vila upp oss utan fortsatte att kämpa med seglingen samtidigt som vi försökte få någorlunda ordning på båten igen. Det var tur att vi fyllt på med kex, kakor och choklad innan vi lämnade Grönland, adrenalinet gjorde resten.

Allt väsentligt fungerade fortfarande ombord och vi tvivlade aldrig på att det skulle gå bra, men vi var tacksamma över den erfarenhet vi samlat på oss under de drygt tre år vi hittills spenderat på havet, alla beslut som fattades kom väldigt naturligt. Att uppleva stormen i sig var inte så förfärligt som man skulle kunna tro, att surfa i de enorma vågorna var till och med på gränsen till roligt, men det blir otroligt jobbigt eftersom man inte kan avbryta, gå hem, duscha, dricka en kopp varm choklad och vila upp sig efter några timmar. Det blir både fysiskt och psykiskt påfrestande eftersom det helt enkelt inte tar slut, det finns ingenstans att ta vägen för att komma undan.

Resultatet av runtslagningen kunde ha varit värre. Vi tappade visserligen en del saker överbord, sprayhooden gick sönder och förutom vindmätaren så gav sig även autopiloten, radarn, ekolodet och tricolorn. Resten klarade sig bra och själva slog vi oss inte alls. För de andra båtarna som lämnade samtidigt med oss gick det också bra. Många hade problem med sjösjuka ombord, någonting som kan bli ordentligt farligt i längden och en båt hamnade ett par hundra sjömil längre bort än planerat. Det var även en tysk båt ute i samma väder (som vi aldrig träffat), de blev räddade av kustbevakningen efter att ha knäckt masten.

Tulltjänstemannen som mötte oss på bryggan i Reykjavik måste ha mött en förfärlig syn. Vi var visserligen vid gott mod, men han tyckte uppenbarligen synd om oss. Han förstod att vi behövde duscha, sova och äta och efter att snabbt ha ordnat med pappersarbetet, såg han till att boka ett hotellrum åt oss. Och var är väl en bättre plats för en seglare att vila på, än ett land med obegränsade mängder varmt färskvatten?

Dagens Haiku:
rytande vågor
ett virvlande crescendo
hänsynslös stormby



  • Comments(9)//blogg3.sy-ash.se/#post161

Prins Christian Sund

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Mon, August 17, 2015 10:28:56

Färden genom Prins Christian Sund var en blandning mellan helt fantastiskt och ganska bedrövligt.

Just där sundet börjar, i västra änden, ligger det en liten by, Aappilattoq, där vi stannade över en natt. Byn består av runt 50 hus, alla upp-pallrade på trästöttor och boningarna är enkla. Såpass enkla att många inte har rinnande vatten. Istället är det ordnat med ett gemensamt dusch-hus strax bakom affären, perfekt för besökare som oss. Telefontäckningen var dålig, men i matbutiken fanns det internet, vi fick låna personalrummet för att kolla väder och ladda ner den senaste iskartan.

Vi lämnade byn i riktning in mot sundet och vi hade inte kommit långt förrän något så fantastiskt som en isbjörn som kom simmandes emot oss. De brukar inte befinna sig så här långt söderut mitt i sommaren, så vi hade en fantastisk tur. De är mäktiga djur, det var en otrolig syn.

Färden fortsatte längs vackra berg med glaciärer som slingrade sig mellan topparna. Smältvatten forsade ner längs bergssidorna och det var en härlig tur. Sundet är smalt, under en sjömil, och det var till en början relativt isfritt. Men så vid det smalaste stället tog det plötsligt stopp, vi hade inte väntat oss packis och blev ganska överraskade. Turligt nog var det bara ett smalt band och försiktigt lyckades vi leta oss igenom.

Efter ungefär 20 sjömil kom motvinden och det blev ordentligt kallt. Glaciärer och is kändes inte längre riktigt lika spännande och när det strax därefter började regna så blev tillvaron ganska bedrövlig. I skift turades vi om med att stå i regnet och köra slalom mellan isklumparna, medan en av oss satt inne i båten och kramade om kamin.

Målet för dagen var den väderstation/kommunikationscentral som ligger strax innanför sundets utlopp på den östra sidan. När vi kom dit låg där redan två båtar, som vi kände från Qaqortoq, och strax efter oss kom Empericus in. Fyra båtar i den lilla hamnen var tydligen rekord.

På väderstationen var de glada över besök, när vi på Ash traskade upp för den långa trätrappan upp mot husen så blev vi inbjudna på både kaffe och danska småkakor. Sedan kollade de glatt upp vädret och issituationen åt oss. Det var även trevligt att träffa de andra båtarna, alla blev vi kvar en extra dag i väntan på en kuling som drog förbi, innan vi gemensamt satte kurs mot Island.

Dagens Haiku:
enkel bosättning
isbjörn som simmar förbi
smalt sund genom berg



  • Comments(0)//blogg3.sy-ash.se/#post160

Grönland

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Sun, August 16, 2015 23:22:32

Växtligheten på Grönland är något barskrapad. Blommor finns det visserligen gott om: smörblommor, maskrosor och klöver. Därtill frodas gräs och ljung på de platser där marken är i närheten av platt, såpass mycket att vi faktiskt träffade på några betande får. Men i övrigt är det mest klippor, sten, is och snö, en blandning av brun-grått och vitt.

Trots det så är miljön spännande, här är både vackert och varierande. Ibland har vi seglat mellan kala små öar, stundtals kring runda höga kullar, vi har tagit oss upp i smala fjordar, genom trånga sund och även genom mäktiga bergsmassiv med snöklädda spetsiga toppar.

Vi har fått varva segling med motorputtrande. Överlag så har vindarna varit lätta på morgonen tills en friskare bris satt in på eftermiddagen. På nätterna har det varit helt vindstilla och ankringarna har varit kav lugna.

Även om sjökorten varit knapphändiga, isbergen stundtals i vägen, dimman skymtats och tidvattnet varit på tre meter, så har seglingen på Grönland varit både enkel och bekväm. Vi har hållit oss inomskärs på skyddat vatten, dagarna har varit strålande och vattnet mycket klart. Vi har haft en riktig tur med vädret.

Ankra kan man göra bara man hittar en tillräckligt grund plats och även då fästet ibland varit tråkigt med sten och tång, så har vi alltid lyckats hittat fläckar med sand eller lera efter bara ett par försök. Hittar man en by, så får man ligga gratis vid kaj.

Vi har sett hundratals med säl som sysslar med lustiga konster. Ofta har vi sett dem simmandes i grupp, på rygg och med stora delar av kroppen över ytan. Val finns det också gott om, samt fåglar, flugor och mygg.

Dagens Haiku:
mäktigt bergsmassiv
sälar som simmar i ring
mysig ankringsplats



  • Comments(2)//blogg3.sy-ash.se/#post159

Isberg

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Sun, August 16, 2015 20:15:48

I början av vår vistelse på Grönland så var vi otroligt fascinerade över isen. Vi var ödmjuka och började med att närma oss den ganska försiktigt. Vi var mycket nöjda bara över att ha fått plockat upp en liten bit ur havet för att ha till kvällens grogg.

Men så vande vi oss vid isbergens ständiga närvaro och vi blev mer våghalsiga, vi började bestiga dem. Vi blev också mer giriga, vi nöjde oss inte längre vid en bit is i drinken, nej, snart hade vi mutat in en ny bit kritvitt land.

Trots att vi blivit vana, ibland till och med en aning irriterade på de besvärliga klumparna, så är vi fortfarande lika fascinerade. Varje nytt isberg har en ny form och därmed ett helt nytt utseende. De är alla vackra.

Att komma riktigt nära är en mäktig känsla, särskilt att befinna sig ovanför den enorma underkroppen där vattnet är alldeles turkost. Men bergen är också skrämmande, många är gigantiskt stora och när de spricker eller kalvar ekar det mellan bergsväggarna. Knallarna är dova och plasken stora. Ibland vältrar de sig över på sidan eller vänder sig helt upp och ner, då vill man inte befinna sig alltför nära inpå.

Isen är gammal, flera tusen år och ytan är som blankpolerat glas. De är varken lätta att komma upp på eller att komma av, men nästa gång vi är i dessa områden så ska vi vara redo för ett, bokstavligt talat, iskallt bad. Både skridskor och torrdräkt står på packlistan.

Dagens Haiku:
kalla, vita berg
uråldriga isklumpar
knak, brak, plums och skvätt



  • Comments(0)//blogg3.sy-ash.se/#post158

Vikingabyn

SeglingPosted by Kerstin Ljunglöf Sun, August 16, 2015 19:18:54

Strax till väster om Kap Farvel finns resterna av en vikingabygd. Erik Röde var först med att anlända, men senare växte byn till ett tjugotal hus, då närheten till öppet hav gjorde platsen till en praktisk första eller sista hamn vid seglingar mellan Grönland och Norden.

Vi seglade dit, tillsammans med vännerna på Empericus (fortfarande de från Alaska), dels för att uppleva en bit historia, men också för att njuta av den vackra omgivningen. Det blev en härlig dag. Empericus hade oturligt nog hittat en sten några dagar tidigare, så medan de utförde dykning och undervattensreparation av köl, så gav vi oss ut på fisketur med Halland. Fångsten blev snål och såg ganska oaptitlig ut, så till middag bjöds det istället på myskoxe.

Efter att samtalet kretsat kring björn och vildmarksliv ett tag plockades gevären fram och vi, ganska oerfarna skyttar på Ash, fick en lektion i både gevär och pumpmatad shotgun. Vi fick även erfara hur skoj det kan vara att skuta av överdelen av isberg, så att vikten ändras och hela klumpen kollapsar. Atmosfären på Grönland är ganska avslappnad.

Kvällen fick ett abrupt slut när ett stort isberg tagit sig in i viken och bestämt sig för att ge sig på Ash som i sin desperation försökt bestiga den hårda klumpen. Som tur var gick ankaret fortfarande att få upp och vi fick flyttat in på grundare vatten. De är luriga när de kommer och smyger sig på sådär, har man riktig otur kan man bli helt instängd i en vik, men hittills har vi bara behövt erfara mindre isbergsanfall.

Dagens Haiku:
tappra vikingar
sökte skydd i klippig vik
knallar från gevär



  • Comments(2)//blogg3.sy-ash.se/#post157
« PreviousNext »